Varroakvalstret (Varroa destructor), är en parasit som lever på honungsbin.
Den vuxna honan är rödbrun och mäter c:a 1,2 x 1,7 mm.
Kvalstret, som lever av binas fettkroppsvävnad, angriper både vuxna bin och biyngel.
Fettkroppen hos bina spelar en väsentlig roll för binas imunförsvar, vinteröverlevnad mm.

Varroakvalstret har med sig olika virus som överförs till bina på samma sätt som fästingen
överför smitta på människor. Idag utgör dessa virussjukdommar den största faran för bisamhället.

Varroa kan bara föröka sig på biyngel. Kvalsterhonorna går ned i yngelcellerna innan bina täcker dem med vaxlock.
Hela fortplantningsprocessen, äggläggning och parning, sker i den täckta cellen.
När biet är fullbildat och kryper ut ur cellen följer den ursprungliga kvalsterhonan och hennes fullbildade
honliga avkomma med ut ur cellen.
Varroahannen och de outvecklade stadierna av varroahonorna dör inom kort och dessa har
således inget liv utanför yngelcellen.

Kvalstrens antal kan fördubblas på ungefär tre veckor under yngelsäsongen.
I extrema fall kan antalet öka mer än 100 gånger på en säsong.
En del kvalster dör under vintern, men i medeltal sker det ungefär en tiodubbling
av kvalster från en säsong till den nästa.

Vilken skada gör då varroa på bisamhället?
Typiska symptom på varroaangrepp är bin skadade av virus med deformerade och
outvecklade vingar samt förkrympta bakkroppar.
Både täckt och öppet yngel kan i hårt angripna samhällen också vara skadat eller dött.
Bisamhället måste vara kraftigt angripet innan biodlaren enkelt kan se några symptom.
När väl skador är synliga kan samhället dö snabbt.

Om ingen eller för liten behandling görs dör samhället under vintern,
eller är mycket försvagat på våren på grund av virusangrepp och att
fettkroppen som bina behöver under vintern är skadad.